Dagarna som gått...

...har fått mig att fundera.

Första funderingen var 

-Ska jag egentligen skriva om det som hänt mig här?

Men det är ju Min blogg om Mitt liv.... Mitt i livet....

Det kan också vara nyttigt för oss alla att stanna upp och tänka lite.

Om sig själv, om andra, sina val och vad som betyder något.

Kryptiskt ,jag ja vet men så här är det.

Igår morse gick jag till jobb precis som vanligt och mådde hur bra som helst.

Satte mig vid datorn och gjorde schema, när klockan var ca 8,50 fick jag ont i huvudet, 

rejält ont på vänster sida. Jag har inte så ofta ont i huvudet men förstod snabbt att 

denna var ordentlig och det var nog best att jag gick ner för att ta en pilla.

Väl där nere märkte jag att jag hade lite svårt att fokusera på vad mina arbetskamrater sa,

tänkte att det går snart över så jag gick upp igen och satte mig vid matbordet.

När jag sen skulle skicka frukosten till barnen tappade jag både namn och 

vad flingorna hette och min arbetskamrat frågade om jag mådde mådde bra?

Nej, det är nog bäst jag går ner sa jag och min arbetskamrat Sarah
kom för att sätta sig på min plats.  

Då svimmade jag, men som tur var hann hon fånga mig.

Sen var jag nog mest konstig där ett tag och det kändes hela tiden 

som om vänster öga inte riktigt ville hänga med.

Efter mycket om och men körde en annan arbetskamrat, Maria mig till vårdcentralen.

Och jag kan lova att det var jag som stod för alla om och men.

Men som tur är har jag underbara arbetskamrater som visste vad som behövde göras.

Sen från vc:en blev det ambulans till Lunds lasarett.

Och hela tiden var Maria med mig och fick stå ut med knäppa mig 

och allt stickande och provtagande.

På akutintaget mötte Jocke upp och Maria kunde åka till jobb igen.

Tack Maria<3    

                    Det blev alla formers av röntgen skikt, magnet, kontrast och ett ont ryggprov.                      Och under observation hela natten.

Jag har under det här dygnet hunnit tänka en hel del.

Jag är lyckligt lottad att jag jobbar på ett arbete där de bryr sig så mycket om mig.

Jag är också lyckligt lottad att det inte visade sig vara en hjärnblödning eller propp.

Men många...om...tankar hann ändå komma.

 När jag såg mig omkring där på Stroke-avdelningen i Lund fick jag ändå ett sådant lugn i kroppen.

Vilket ställe och vilken underbar personal.

De tar verkligen både patienserna och sitt arbete på fullaste allvar.

Bättre att vara säker på att det inte är något, än osäker sa de.

 Jag pratade med en man i min ålder som hade så sent som i lördags fått fyra stycken små strokes.

Han berättade om sina tre barn där hemma, i åldrarna 3 - 8.

Sonen hade sagt för inte så längesedan.

Pappa jag vet hur vår familj är:

Storasyster är den snälla.

Jag är den kloka.

Och du är pappan som aldrig hämtar mig på dagis.

Ni kan förstå att han börjat tänka på hur hans liv ska se ut när han blivit frisk.

Mindre jobb, ta hand om sig själv och vara med sina barn och sin familj.

Det är bara synd att det ska behöva hända något så drastiskt innan man gör de självklara valen.

Men det är viktigt!!!

Inte röka, hålla vikten och inte stressa!!!!!!

Njut av livet med nära och kära!!!

Vad var det jag fick då??

Ja, det vet de inte riktigt, men de vet vad jag inte fick och i detta fallet är det viktigare.

Kanske var det ett kraftigt migränanfall, men eftersom alla symtom pekade på 

en stroke var det bra att de kollade upp mig.

På köpet fick jag ju en riktig service och jag är nu fullt körbar några år till:)))

(Till och med levern så bra ut) 

Nu mår jag mycket bättre och är sååå glad för att jag är hemma igen.

Så nu ska jag mysa och njuta av denna helgen 

så mycket jag bara kan!!

Och återigen tacka mina underbara arbetskamrater!!!